Just nu känns det bara tungt och jobbigt. Sanne är inte längre kvar, men hon är fortfarande här, i USA, och det känns också jobbigt, att hon är här liksom fast vi inte är med varandra. Hon bör vara på flygplatsen nu, jag hoppas att hon kommit fram utan problem och hittat dit hon skulle!

Suck, det var verkligen skitjobbigt i dag. Hela dagen har varit, deprimerad. Eller, jobbig i alla fall. Bara för att det liksom var den dagen då hon skulle hem. Och när hon tog sin väska och skulle gå och vi kramades hej då så gick det inte att hålla tillbaka längre, och sen dess har det varit ännu jobbigare än innan! Gud, trodde aldrig det skulle bli så jobbigt, alltså jag förstod att det skulle vara jobbigt, men att jag inte ska få stopp på tårar, njae.. Nu är det också liksom jag som blir lämnad, och inte den som åker i väg. Känns ensamt. Tråkigt. But, we have had so much fun!
Nu vill jag bara att jag ska komma in i rutinerna igen, få dagarna att flyta på, och så även veckorna.
Åh, jag vill inte att Emma och Earl ska säga något om att Sanne åkt hem, sen när de kommer hem. Jag vill inte direkt börja gråta inför dem, eller ens få tårar i ögonen liksom. Det kommer liksom bli så, alla vet väl hur dte blir när det börjar brännas i ögonen, och halsen känns konstig, bubblig liksom och man kan typ inte prata, för då är det som att man börjar släppa ut grinet!
Jag känner mig så himla fånig. Hallå liksom? Det är ju inte sista gången jag träffar henne, och det är mindre än ett halvår kvar! Och jag hade en underbart kul vecka. Varför vara ledsen liksom? Fast, det är ju inte det jag är ledsen för. Aja, alla fattar nog, antar jag.
Uh, tänk att lägga sig ikväll, och vakna i morgon, till ett i stort sätt tomt rum, typ. Ne, nu får jag skärpa mig!




Sista skymten av Sannebanne som kånkar i väg med sina väskor. Jag önskar verkligen att hon sluppit göra det själv, att jag hade kunnat följa med. Suck.


Ne ni, jag måste rycka upp mig. Jag kan ju inte hålla på så här! Snart blir det bättre, snart!

Hoppas det går bra att komma hem Sanne :-)